Dehär me å..
Vara glad, nöjd, bra, snygg och smart. Hur känns e när man pratar om sånt? Direkt e man där, e jag allt dehär? Har jag de som "krävs".
Jag har börjat undra, vad de egentligen är som krävs? Jag har liksom tappat bort mig någonstans på vägen, och jag e helt vilsen nu. Hur är man glad, hur är man nöjd, hur är man bra, hur är man snygg och smart? ALLT på en och samma gång, heregud, får ju svindel. Jag undrar nu om de inte bara räcker å va så glad, nöjd, bra, snygg och smart som man e, precis som man e. Klyshigt men de e ju så de e, vi är ju allt dedär, precis på de sättet vi är de. Du e snygg och jag e snygg. Deal.
Det finns nog en inneboende liten demon hoss oss alla dödliga. En demon "ett ego" som försöker dra ner på de vi känner i stunden, då vi är på vår topp, så jäkla svenskt. Ett ego som säger - Stop! Nu e du för bra för att vara sann, lugna ner dig katten! Och plötsligt sjunker man ihop.
De kanske hjälper med å jobba på å förstå att man duger precis som man e. Men bara kanske, kanske kanske kanske..
Allt tar sin lilla tid. Vissa saker går snabbt, som å typ äta upp en hel Ben&Jerrys chocolate fudge brownie och typ sätta på sin ultrasuperdupermegasnabba platttång som blir varm på en sekund.
Men inte dehär inte, dehär me å greppa att man duger.
Jag e jag, du e du, hon e hon, han e han. Är nog inte svårare än så.
Stumpilumpan! Livet är så...upp och ner, åt alla håll och kanter och ibland helt tvärt om. MEN...du är BRA som du är! Eller...DU är fantastisk! På ditt vis. Det finns ingen som du...för du är du... <3
Om jag hade en enda önskan, så skulle jag önska att alla människor älskade sig själva precis som de blev födda. Inte på det egoistiska planet, men liksom den där självkänslan. Och ja, gud vad man håller på och talar om för sig själv att man aldrig är tillräcklig, fan vad man ljuger för sig själv. Så nu slår vi näven i bordet fan och tycker om oss själva precis som vi är. Du är grym! :)
