Fredag efter en hel vecka
Hallå. Sitter å smågluttar på "Broke Back Mountain", redigerar bilder till jobbet och andas tungt. Nu är de helg, och jag tänker inte göra mer än att bara vara, en lugn helg har jag bokat.
Jag lever, jag andas, jag misslyckas, jag besvärar, jag växer, jag lyckas, jag tänker, jag bestämmer, jag velar. Fram och tillbaka rullar de som ett tåg. Känns som mitt huvud just nu ser ut som tunnelbanan gör varje morgon och varje eftermiddag runt 5-tiden, rätt packat. Men de gör nog inte så mycket, jag besväras inte så mycket av de, jag besväras mer av den verkliga tunnelbanan, o fy va jag inte gillar att vara så nära inpå så mycket människor.
Tänk så man lär i livet, hela tiden. Jag är snart fyllda 21 år, och inte har jag ens levt en tredjedel av mitt liv, galet. Och här går man runt och tror att man e smart, tror att alla beslut man gör ska vara korrekt rätt och bra för en, men så är de väll inte, inte va de verkar, de inser man ju när de blir fel, vilket de ofta blir. Misslyckanden stärker sägs de, absolut, men först måste man lära sig att acceptera att misslyckanden uppstår och kunna ta emot de rätt.
De tror jag handlar om erfarenhet, tålamod. Ungdom, vuxen, ung vuxen? Vart ska man placera sig. Erfaren, oerfaren? Tuffa tider mina vänner.
Man kastas ut så snabbt efter att skoltiden är över, förväntas vara färdig och redo för ett vuxet ansvarsfullt och meningsfullt liv. Pressen kan bli för stark vissa stunder, kan jag tycka. Kan man inte bara få vara den man är, där man är, precis just nu? Jag tror egentligen inte någon speciell sätter press, de e en själv som längtar så mycket, går in så hårt i rollen som erfaren och vuxen. Jag vill leva precis där jag är och göra precis de jag vill utan att behöva tänka och vara rädd för vad någon annan jäkel ska säga, någon som inte ens kan mitt namn?
Fundering. Funderingar.
Nu kanske man ska sätta igång med någon slags mat. Jag som e så mätt efter kladdkakan jag njöt så innerligt av, hur skall detta gå.
Puss
Jag lever, jag andas, jag misslyckas, jag besvärar, jag växer, jag lyckas, jag tänker, jag bestämmer, jag velar. Fram och tillbaka rullar de som ett tåg. Känns som mitt huvud just nu ser ut som tunnelbanan gör varje morgon och varje eftermiddag runt 5-tiden, rätt packat. Men de gör nog inte så mycket, jag besväras inte så mycket av de, jag besväras mer av den verkliga tunnelbanan, o fy va jag inte gillar att vara så nära inpå så mycket människor.
Tänk så man lär i livet, hela tiden. Jag är snart fyllda 21 år, och inte har jag ens levt en tredjedel av mitt liv, galet. Och här går man runt och tror att man e smart, tror att alla beslut man gör ska vara korrekt rätt och bra för en, men så är de väll inte, inte va de verkar, de inser man ju när de blir fel, vilket de ofta blir. Misslyckanden stärker sägs de, absolut, men först måste man lära sig att acceptera att misslyckanden uppstår och kunna ta emot de rätt.
De tror jag handlar om erfarenhet, tålamod. Ungdom, vuxen, ung vuxen? Vart ska man placera sig. Erfaren, oerfaren? Tuffa tider mina vänner.
Man kastas ut så snabbt efter att skoltiden är över, förväntas vara färdig och redo för ett vuxet ansvarsfullt och meningsfullt liv. Pressen kan bli för stark vissa stunder, kan jag tycka. Kan man inte bara få vara den man är, där man är, precis just nu? Jag tror egentligen inte någon speciell sätter press, de e en själv som längtar så mycket, går in så hårt i rollen som erfaren och vuxen. Jag vill leva precis där jag är och göra precis de jag vill utan att behöva tänka och vara rädd för vad någon annan jäkel ska säga, någon som inte ens kan mitt namn?
Fundering. Funderingar.
Nu kanske man ska sätta igång med någon slags mat. Jag som e så mätt efter kladdkakan jag njöt så innerligt av, hur skall detta gå.
Puss
Kommentarer
Trackback
